Jag minns en söndag på 1880-talet, det var några gubbar ute och gick bland åkrarna och tittade på rågen som snart var mogen. Då sa Måns i Karryd: "Nu ä Fröa ute å sir ätter om råjen är mogen." När jag som liten pojke satt hos den gamla Stolta-Katrina, var jag som alla dåtida barn mycket rädd för åskan. När kornblixtarna syntes om kvällarna, sade Katrina: "Du sa inte va rädd barn lella, dä ä bara Fröa som ä ute å slår ell med stål å flenta för å si etter om kornet ä moet. Ho ä snäll ve folk å gör dä bare för å hjälpa, ho gör inte som Tor, han slår ihjäl både folk å fä, när han lynna... Jag har sedan hört flera gamla tala om samma sak, på ungefär samma sätt.